Claes Arvidsson

S-medlemmarna kvar i förfluten tid

By: admin
28-05-2025
Försvarspolitik, Israel, Kärnvapen, Magdalena Andersson, Nato, Socialdemokraterna

Socialdemokraterna är ett parti i medvind. Det är dock långt fram till valdagen. I ofärdstid har försvar och säkerhetspolitik blivit viktigare i opinionen. Samtidigt har Magdalena Andersson problem med att övertyga väljarna om att hon kan erbjuda dem ett säkrare regeringsalternativ än Ulf Kristersson. Därför är motionerna till kongressen från de partiaktiva extra intressanta. Vad säger de om den politiska viljan?

Den interna kritiken mot Socialdemokraternas kovändande linjebyte i fråga om medlemskap i Nato återspeglas inte i form av några motioner om utträde. Entusiasmen är dock begränsad inför vad som beskrivs som en ”obefogad kursförändring” att ansluta sig till en ”militärisk organisation”. Kort sagt, Sverige har inte kommit hem utan snarare gått bort sig.

Ibland uttrycks i motionerna förståelse för att säkerhetsläget motiverar en större försvarsbudget. Synpunkten att det i stället handlar om kostnad för Nato-medlemskapet finns också. En annan är att Sverige bör vara pådrivande för införandet av ett demokratikrav i Nato. Detta ska även inkludera möjligheten till uteslutning; ”Sverige ska endast ha försvarssamarbete med demokratier.”

Det hade inte varit förvånande om Rysslands krig mot Ukraina och behovet av ökat svenskt stöd, hade gjort ett starkt avtryck i motionsflödet. Men icke.

Kritik av Israel och krav på olika sanktioner engagerar desto mer. En feministisk utrikespolitik står också stark bland de partiaktiva. I den ingår mer biståndspolitik som en delmängd. En annan handlar om kärnvapen.

Ett återkommande krav är att Sverige ska ratificera FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Ett annat är ett svenskt förbud mot kärnvapen i freds- och/eller krigstid. I praktiken skulle det innebära att sätta punkt för medlemskapet i Nato.

Det är förstås bra att S-aktivister är intresserade av beredskap och civilt försvar, mindre bra att så få motioner rör det militära försvaret. Vapenexporten ska både minska och öka. Signifikativt för det dominerande ”tänket” är att en nationell strategi för fred och säkerhet efterlyses.

Motionernas tyngdpunkt kan ses i relation till hur partiets sidoorganisationer ser på världen. Kvinnoförbundet vill ha en feministisk utrikespolitik, stoppa den patriarkala krigskulturen och att Sverige ska förbli alliansfritt. I ”allianssamarbeten” ska Sverige ”verka för fred och nedrustning”. Nato är till och med ett ord som inte S-kvinnorna kan nämna. Det gör inte heller SSU i sitt program för försvarspolitik.

Ingen behöver heller tveka om att Socialdemokrater för tro och solidaritetsaknar den militära alliansfriheten genom vilken Sverige kunnat spela en viktig fredsroll i världen. Medlemskapet i Nato får inte leda till kompromisser ”i arbetet för nedrustning, folkrättens principer och för främjandet av mänskliga rättigheter”.

Tankesmedjan Olof Palmes internationella center framhåller att ökad ”upprustning i militär försvarsförmåga i Sverige bör i högre grad vägas mot demokratistärkande insatser, såsom utökat bistånd, fattigdomsbekämpning och jämställdhetsfrämjande arbete”. Man efterlyser ett ”paradigmskifte” med fokus på ”gemensam säkerhet, baserad på dialog och samexistens” och med en ny fredsrörelse som katalysator.

För Magdalena Andersson är partiaktivisternas alla viljor en barlast som inte direkt garanterar för en trygg seglats. Lägg därtill att stöd från Vänsterpartiet och Miljöpartiet är en förutsättning för Anderssons comeback. Båda partierna är emot Sveriges medlemskap i Nato.

För att inte göra partiet omöjligt i Rosenbad har MP accepterat faktum och ska inte verka för utträde. V tiger ännu i saken men för en taburettsökande Nooshi Dadgostar är valet i realiteten detsamma. Motviljan mot ”kärnvapenalliansen” finns dock kvar. V kräver lagstiftning som förbjuder kärnvapen i Sverige och permanent basering av utländska trupper. Så även MP.

Till orosmolnet vid ett regeringsskifte hör att de båda möjliggörarnas retorik och politik i långa stycken överensstämmer med den från ”fredsrörelsen” inom S. Vid ett regeringsskifte får alltså V och MP inte bara inflytande, utan ökar dessutom påverkanskraften för dem inom Magdalena Anderssons parti som drömmer om en annan tid.

Ledare i Svenska Dagbladet 27 maj 2025.

Read More

Norge är ännu landet utanför

By: admin
19-05-2025
EES-avtalet, Erna Solberg, EU, Jonas Gahr Støre, Norge

Det norska nationaldagsfirandet 80 år efter krigsslutet sker i skuggan av ett pågående krig i Europa. Allvaret underströks när statsminister Jonas Gahr Støre på Frigjøringsdagen 8 maj lade fram Norges första nationella säkerhetsstrategi. I den slås fast att säkerhetssituationen är den mest allvarliga sedan andra världskriget. Och för första gången sedan Putins fullskaliga invasion av Ukraina 2022 varnade Støre för risken att Norge skulle kunna drabbas av krig.

Inte oväntat pekade Støre på osäkerheter knutna till bland annat Trump (utan namns nämnande) och Kina. Strategin rymmer också problematiken att teknologi, ekonomi och säkerhet vävs samman på ett nytt sätt. Han lyfte även fram gråzonen i vilken det är svårt att se skillnad mellan krig och fred. Slutsatsen var att ”verden på kort tid har blitt farligere og mer uforutsigbar”.

Det hade inte varit otänkbart att detta skulle ha påverkat det norska utanförskapet i förhållande till EU. Särskilt som man i säkerhetsstrategin faktiskt tar fasta på hur EU förändras i fråga om säkerhetspolitisk roll, försvar och konkurrenskraft.

Men icke. I stället är det vanliga visan om EES-avtalets förträfflighet som i praktiken innebär att Norge genom detta (och en rad hängavtal) importerar mest EU-lagstiftning. Detsamma gäller viljan att i alla fall få vara med på ett samarbetshörn, till exempel i fråga om försvar och hälsa, men då utan krav på medinflytande.

Medlemskap är en icke-fråga. Och det är egentligen inte förvånande. Visserligen blåser det EU-vindar i opinionen, men i en mätning i våras var det ändå 48 procent som sade nej mot 41 procent ja. Bland partierna är det bara småpartierna Venstre och Miljøpartiet De Grønne som både är för och talar för saken. Høyre är också för medlemskap men är tyst. Arbeiderpartiet är splittrat och vill inte heller ha någon diskussion.

Alla andra säger njet i syfte att bevara myten om selvråderetten; yttervänstern i Rødt, vänstern i Sosialistisk Venstreparti, kyrkliga Kristelig Folkeparti, landsbygdpopulistiska Senterpartiet och högerpopulistiska Fremskrittspartiet. Alla utom KrF vill dessutom säga upp eller i praktiken säga upp EES-avtalet.

Det är upplagt för att valet till Stortinget i höst blir en rysare. Oavsett om det blir Jonas Gahr Støre eller (troligen) Høyres Erna Solberg som triumferar, kommer regeringsbildaren att tvingas stödja sig på partier för vilka myten om det självbestämmande utanför-landet är idealet. Därför är det kanske lika bra att ett bromsande Norge förblir en policy-taker i en tid när EU genomgår en genomgripande dynamisk utvecklingsprocess – som fördjupar integrationen på både det ekonomiska och säkerhetspolitiska området.

Ledare i Svenska Dagbladet 17 maj 2025.

Read More

Krigsslutet borde firas också i Sverige

By: admin
12-05-2025
Andra världskriget, Neutralitetspolitik, Norge


Det blev fred i Europa 8 maj 1945. I Sverige var firandet 80 år senare inte mycket att skryta över. Allra mest hågkomster och bilder från Kungsgatan i Stockholm efter den tyska kapitulationen fylld med glada människor i ett regn av papper och girlanger dalande ned från husfasadernas fönster.

Det borde ha varit mycket mer.

Kung Carl XVI Gustaf kunde ha talat. Statsministern kunde ha talat. Och tänk om alla landets kyrkklockor hade ringt en halvtimme för att markera freden som de gjorde 1945 – och i år också för att påminna om det krig som pågår i vår tids Europa. Ofärden och ondskan. Men icke. Högtidlighållandet av Europadagen 9 maj blev också ett missat tillfälle.

Ursäkta, var är kriget? Den frågan behöver inte ställas i de krigshärjade staterna. I till exempel Norge återskapas hela tiden ockupationsåren, förtrycket och motståndskampen i forskning, skönlitteratur, i film och på tv. I minneskulturen ingår högtidlighållande av dem som kämpade och dem som föll för friheten.

80 år efter krigsslutet genomfördes markeringar runt om i landet i anslutning till och på Frigjøringsdagen (som också är den norska Veterandagen). I ett av alla arrangemang kunde man följa en 7,5 km lång flyktingrutt från den norska sidan in till tryggheten i Värmland. Totalt var det under krigsåren cirka 50 000 norrmän som fick en fristad på den här sidan riksgränsen.

Flyktingströmmen möjliggjordes genom att Sverige inte var i krig. Den är ett exempel på att historien rymmer så mycket mer än den tyska permittenttrafiken genom Sverige upp till Nordnorge, handeln med malm och kullager till Nazityskland, beslag av tidningar och allmän anpasslighet. Tyngst vägande militärstrategiskt var passagen genom Sverige för division Engelbrecht 1941 från Oslo till Finland och materieltransporterna till Finland 1941–43.

Allt som då utsattes för en förgörande moralisk kritik; en kritik som blivit till ett svart-vitt kvarhängande minne.

Hur ska man då förstå det neutrala Sveriges agerande? Det enkla svaret är att efter år av, en också i vår tid alltför välbekant fredsnaivitet, talade de militära styrkeförhållandena inte till Sveriges fördel. Samlingsregeringen förde därför vad Kent Zetterberg i ”Sverige och Hitler 1939–1945” (Carlssons Bokförlag 2021) har beskrivit som en förhandlingspolitik vis-à-vis Nazityskland.

Syftet var att hålla Sverige utanför kriget – även till priset av att bryta mot den deklarerade neutraliteten. Den politiska linjen bestod i att hålla emot och bara göra det man måste – och efterhand gjorde man allt mindre eftergifter.

När sedan kriget vände 1942–43 bröt Sverige neutraliteten till fördel för de allierade för att man ville det. Viktigast var möjligheten att ha tillgång till svenskt luftrum.

Sveriges agerande hade många sidor. När Sovjetunionen hade inlett sitt storskaliga anfall på Finland i Vinterkriget 1939–40 var handlingsutrymmet större och som ”icke-krigförande” gavs ett omfattande militärt bistånd. Finlands sak är vår, som det hette i insamlingsarbetet för det omfattande humanitära biståndet och mottagandet av flyktingar.

Krigets utveckling ledde sedan till att Sverige blev inringat av tysk trupp i Danmark, Finland och Norge. Att Sverige genom den solkiga neutralitetspolitiken lyckades hålla sig utanför kriget gjorde det dock möjligt att genomföra insatser under ”falsk flagg”.

Ett exempel är utbildandet av de så kallade polistrupperna som rekryterades bland de norska flyktingarna. Beskedet till tyskarna var att det bara handlade om ett slags polisutbildning men huvudstyrkan av de runt 15 000 som ingick kan snarare beskrivas som lätt infanteri. Delar av styrkan deltog i befrielsen av Finnmark 1944–1945.

Ett annat exempel är bildandet av Svenska Norgehjälpen. Med regeringens välsignelse skapades en svensk folkrörelse bestående av 25 rikstäckande organisationer. Det höll svälten borta. När det sattes punkt för nödhjälpen fördelades 164 000 dagsportioner ”svenskesuppe” på 1 119 orter runt om i Norge.

Så ja, historia är viktigt. I ett inslag på Lunchekot 8 maj fick vi veta att nazisterna startade andra världskriget. I verkligheten delades skulden mellan Tyskland och Sovjetunionen, som i det hemliga tilläggsprotokollet till Molotov-Ribbentroppakten i augusti 1939, delade upp bytet. Först ut var Polen. Stalin bytte sida först sedan Hitler brutit icke-angreppspakten.

Det är välkommet att SVT i kväll inleder en dokumentärserie i fem delar om Sverige och kriget.

Ledare i Svenska Dagbladet 11 maj 2025.

Read More

DN:s Wolodarski har fel om Norge

By: admin
01-05-2025
Donald Trump, Jens Stoltenberg, Jonas Gahr Støre, Ukraina

Det var en megahändelse i Norge när statsminister Støre och finansminister (och tidigare Natos generalsekreterare) Stoltenberg förra veckan fick audiens hos kejsaren av Maga i Vita huset. Inför mötet var oron stor; i medier utfärdas varningar om att det kanske låg en politisk katastrof på lur – efteråt svallade i stället hyllningarna av den diplomatiska segern.

Trump prisade Norge (great) och Støre (great) och betonade gemenskapen (”we are all great people”).

I mediebruset spekulerades om att Norge till och med skulle kunna ta ledartröjan i Norden när det gäller relationerna till USA. De mest kritiska rösterna hördes från Rødt och Sosialistisk Venstreparti, som efterfrågade öppen kritik och bredare samtalspalett. SV klagade över ”koseprat” (ungefär myspys). 

På den här sidan av kölen var upphetsningen betydligt mindre. Med ett undantag. DN:s Peter Wolodarski blev så till sig att rubriken på hans kommentar löd: ”Norge borde skämmas – smickrar Trump i stället för att ge pengar till Ukraina”.

Kanhända har Wolodarski sett för mycket på julfilmen Love Actually där Hugh Grant i rollen som premiärminister vid en presskonferens sågar den amerikanske presidenten vid fotknölarna. Verkligheten är emellertid inte lika enkel och han brister i rollförståelsen mellan sin egen och Støres.

En instabil, aggressivt bekräftelsesökande Trump, hans administrationen och den förda politiken framstår som en svart politisk fars. De besökande norrmännen hade dock knappast en önskan om en repris av scenerna med president Zelenskyj i Vita huset.

I Wolodarskis skildring ”nöjde sig (Støre) inte med att strö falskt smicker över Trumps ‘fredsinitiativ’ – som i praktiken är ett krav på att Ukraina ska kapitulera. När Putins anfallskrig kom på tal drogs han också farligt nära med i det moraliska likställandet mellan angripare och offer”.

Orden som de facto fälldes var uppmaningen att ”båda parter måste veta att de ska leverera – och de måste känna pressen att göra det”. Wolodarski tolkar uttalandet som ett ”uppenbart försök att ytterligare ställa sig in hos den amerikanske värden”. Men i verkligheten var det en indirekt kritik av Trump. I de så kallade fredsförhandlingarna har ju USA enbart satt press på en av parterna, Ukraina.

Det är dessutom skillnad mellan det som utspelas on stage och off stage. Bakom stängda dörrar var budskapet, enligt Støre, desto tydligare i fråga om att freden ska vara på Ukrainas premisser och att Norge står bakom Ukrainas territoriella suveränitet.

I mötet med Trump tog Støre och Stoltenberg fasta på det som är Norges intresse i fråga om Ukraina och det görs i samråd med den europeiska Ukrainakoalitionen. Att så är fallet understryks av att den norska delegationen hade möten med Ukrainas premiärminister Sjmyhal före och efter sittningen i Ovala rummet. Även Natos generalsekreterare Rutte ankom pronto till den norska ambassaden för att informera sig om samtalen.

För Norge stod ytterligare två frågekomplex i förgrunden. Dels den tioprocentiga generella tull som Trump aviserat. Mötet gav en möjlighet att tala om dels det felaktiga beräkningsunderlaget, hur stora investeringar som Oljefonden har gjort i USA och dylikt. Dels de säkerhetspolitiska relationerna och då med betoning av Norges betydelse för amerikansk säkerhet i Arktis. Och det är inte dåligt i det fall Trump fick en klar bild av den.

Det är som det är och då tvingas man laga efter läge, som också Finlands i Mar Lago golfspelande president Stubb gjorde.

Kort sagt, tiraden i Dagens Nyheter mot Norge var inte helt lysande.

Däremot håller jag med Wolodarski om att Norge – den ofrivillige krigsprofitören – kan och bör visa Ukraina mer biståndsvillighet än vad man har gjort hittills. Men chefredaktörens eländesbeskrivning är lika missvisande som den norska regeringens självskryt över den egna förträffligheten.

Ledare i Svenska Dagbladet 30 april 2025

Read More

Det krävs reformer för upprustning

By: admin
30-03-2025
Donald Trump, EU, Försvarspolitik, Nato, Ukraina

Med presidenten i huvudrollen som drama queen befinner sig USA i fritt fall och på vägen ned växer det fram en annan nation. Det Trumpland som tar form innebär ett högerradikalt farväl på steroider till den gemenskap som brukar sammanfattas i begreppet väst.

Allianser med demokratier och multilateralism hör hemma på politikens skräphög. Så även konstitutionella fundament som rättsstatlighet. Lägg därtill synen på vetenskap och akademisk frihet. Och förstås frihandel.

I rekordfart har det därmed öppnats en avgrund i förhållande till Europa. Värdegrund, intressen och sättet att göra politik är helt annorlunda. Allt illustrerat av Trumps politiska frändskap med Putins envälde i oligarkernas Ryssland. Det är ett band som innebär en ”normalisering” av Ryssland och att Ukrainas suveränitet kan säljas ut i utbyte mot smicker och silverpenningar.

Hoten om att ta Grönland understryker den bistra sanningen att den transatlantiska länken, som Europa alltför länge har förlitat sig på, har förlorat sin trovärdighet. Ett handelskrig väntar för Sverige och resten av EU – och när det gäller USA:s medlemskap och roll i Nato är det inte heller bara att vänta och se.

Den amerikanska ångvältspolitiken syftar till att skapa en känsla av tillplattad maktlöshet, men det är en väldig skillnad mellan Panama och EU. Visserligen är EU inte en stat men tillsammans är medlemmarna en ekonomisk stormakt. I ett handelskrig har EU-kommissionen mandat att svara kraftfullt i fråga om tullar, och har i värsta fall även andra regulatoriska ”vapen” att ta till.

Kort sagt, EU har agens – och faktiskt så även inom säkerhetspolitiken.

Som i tidigare kriser har EU efter den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina, rest sig. Det har handlat om bistånd till Ukraina och sanktioner mot Ryssland. EU har dessutom fått en försvarsdimension på riktigt. ReArm Europe ska täta europeiska förmågeluckor. Det handlar inte om att ersätta Nato utan om att göra Europa starkare i Nato. Och kapabelt att senast 2030 kunna agera på egen hand i hela EU. Det är välkommet.

EU-kommissionen har skruvat på regelverken i syfte att underlätta för medlemsstaterna att investera i säkerhet. Det återstår dock att se hur stor del av de 800 miljarder euro som skulle kunna frigöras för försvar och försvarsindustri som faktiskt kommer att tas i anspråk. Fler borde satsa som Sverige, men såväl lägesbild som statsfinanser skiljer sig markant åt. En varning bör också utfärdas för den byråkratiska grottekvarnen.

För Europa är Putins krig mot Ukraina en existentiell fråga – Ukraina är ju en del av Europa. Om resultatet blir en ”deal” på ryska villkor lämnar det dessutom fältet fritt framöver för fortsatt rysk militär aggression även utanför Ukrainas gränser. ”Koalitionen av villiga” med Emmanuel Macron och Keir Starmer i förarsätet spelar en avgörande för att Ukraina ska kunna hålla emot ”fredsfursten” Trump och ”tsaren” i Kreml. Samtidigt bidrar den till att myndiggöra den europeiska försvarsdimensionen. Och Sverige är förstås med.

Europa rustar. Förr eller senare ska försvarsnotan betalas och därför är det framtidsavgörande att EU:s tillväxtmotor går upp i varv för att minska behovet av skattehöjningar eller tvingas välja bort annat. Inte minst handlar det om att förverkliga den inre marknadens potential och minska på regelbördan. Åtskilligt finns att hämta från att-göra-listan i Draghis och Lettas rapporter. 

Till bilden hör att försvarsindustrin inte bara spelar en säkerhetspolitisk roll, den kan även bidra till innovativt spillover till andra sektorer. Den kommande investeringsboomen förstärks av att tungviktaren Tyskland har beslutat att släppa på ”skuldbromsen”.

För EU gäller den nu att öka den militära förmågan för att minska den säkerhetspolitiska risken och samtidigt bli mer riskbenägen för att öka den ekonomiska tillväxten. Alltså göra det som krigsekonomin kräver. Och freden.

Ledare i Svenska Dagbladet 27 mars 2025.

Read More

I det ockuperade Ukraina har till och med tiden blivit rysk

By: admin
19-03-2025
Donald Trump, Russificering, Ukraina, Vladimir Putin

Förhandlingar om ett slut på kriget i Ukraina har redan tidigare legat i korten, men då med utgångspunkten att det skulle ske utifrån en ukrainsk styrkeposition. Men med USA:s president Donald Trump är det motsatsen som gäller. Han vill ha en deal för att kunna utropa sig till fredsfurste, till en starkare man än Putin och dessutom möjligen dra in lite snabba cash.

Ukraina i sig är en bisak – Trump är huvudsaken. Beskedet från Vita huset är att priset för vapenvila och eventuell fred är att landet måste ställa in sig på att avträda ockuperat territorium.

Kort sagt, överge sina egna medborgare.

Putin har å sin sida stått på sig efter att ha fått huvudkrav tillgodosedda av Trump redan innan förhandlingarna hade inletts.

Ryssland har annekterat Donbass och Krim i strid med folkrätten, men det betyder nada för Trump. Med stöd i den uppdaterade ryska konstitutionen kräver Kreml i stället att de delar som Kiev har återtagit (“ockuperat”) måste befrias.

Samtidigt rullar russificeringen med full kraft i de ockuperade delarna av Ukraina. I propagandakriget avfyras ständiga salvor om att regeringen i Kiev är nazister och russofober – och egentligen är förklädda representanter för Nato. Och dessutom är ju Ukraina inte och har aldrig varit en egen nation utan är en del av Ryssland, enligt propagandan.

De ideologiska grundelementen är förstås desamma som i Ryssland i form av en treenighet bestående av imperial nationalism, sovjetnostalgi och rysk-ortodoxi. I kulten har det Stora fosterländska kriget en central roll – att det krig som utkämpas nu är samma strid nu som då.

Typiskt nog börjar tideräkning för kriget i Kreml först 1941 då Hitlers Tyskland gick till angrepp, inte Molotov-Ribbentroppakten med nazisterna 1939.

Budskapet till dem som identifierar sig som ukrainare är att de är förledda och med brutala medel ska de komma på rätta tankar. Det behöver ju förstås inte betyda att identiteten ändras men att man ska tvingas böja sig. Kort sagt, som i Ryssland.

På klassiskt maner skapas rädsla i form av inkallande av misshagliga eller misstänkt misshagliga ukrainare till förhörscentran. Särskilda läger för omvändelsebehandling har inrättats. Det finns också rena tortyrkammare.

Det ukrainska språket är bannlyst i skolor och på universitet. Läromedlen är förstås ryska.

Ukrainska är inte heller tillåtet språk i offentliga institutioner. Den ryska ortodoxa kyrkan är den enda tillåtna och präster från andra kristna kyrkor förföljs. I försöken att utplåna det ukrainska ingår rivandet av minnesmonument över Holomodor (den politiskt framkallade svältkatastrofen 1932–1933 i den dåvarande sovjetrepubliken Ukraina).

Mer materiellt påtagligt är att det bara är ett byte till ett ryskt pass gör det möjligt att få tillgång till socialt stöd, hälsovård och pensioner. Rubeln är det enda giltiga betalningsmedlet.

Till och med tiden har blivit rysk.

Till bilden hör å ena sidan att hundratusentals ryssar har uppmuntrats att flytta in på ockuperad mark. Å andra sidan tvångsinkallas ukrainska män till den ryska armén för att i rollen som kanonföda strida mot sina egna landsmän och 20 000 barn har tvångsdeporterats till Ryssland.

Putins fullskaliga invasion av Ukraina 2022 utgjorde den definitiva slutpunkten på det post-kommunistiska Ryssland. Skapandet av en ny nationell identitet byggt till den ”den heliga treenigheten” inleddes tidigare, men processen har intensifierats. Det understryks av att indoktrineringen nu inte längre bara pågår i högstadiet och på universiteten, utan att propagandan kolporteras även på förskolan och till småskolebarn. Och kriget står i fokus.

Den som tror att Putin nöjer sig med en Ukrainadeal tror fel. 

Krönika i Altinget 19 mars 2025.

Read More

Förloraren verkar bli vinnare

By: admin
19-02-2025
Arbeiderpartiet, Jens Stoltenberg, Jonas Gahr Støre, Nansenprogrammet, Ukraina

Ibland går det fort i politiken. Det krävdes närmast ett mirakel för att Arbeiderpartiet inte skulle få utstå en förödmjukande förlust i det till hösten stundande stortingsvalet. Och kanske är det ett sådant mirakel som är på väg att ske. När väljarflykten för några månader sedan var som värst uppgick stödet i opinionen till ynka 14 procent. Nu är AP plötsligt Norges största parti med stöd från knappt 29 procent av väljarna, enligt den senaste opinionsmätningen.

Erna Solberg är den stora förloraren i kampen om väljarna med ett stöd för Høyre nere på 16 procent – och det är oklart vad som ska till för att på egen hand bryta AP:s förtrollning. Fremskrittspartiet har däremot lyckats hålla ställningarna. Visserligen är FrP inte längre största parti, men det i särklass näst största med stöd från var fjärde norrman.

Flera faktorer har bidragit till att väljarna strömmat till AP. De ständiga interna striderna har bilagts inför valet. Det fanns krafter som ville byta ut ”losern” Jonas Gahr Støre mot en uppåtstigande ung stjärna som partiledare. Med kuppförsöket avvärjt uppträder han med både större vitalitet och auktoritet.

Samtidigt har minoritetskoalitionen från 2021 med Senterpartiet slutat i skilsmässa. Båda partierna behövde hitta tillbaka till sig själva efter att ha grottat runt i kompromisskvarnen. En närmast symbolisk EES-fråga blev krisutlösare. AP fick tillfälle att markera den politiska och ekonomiska vikten av avtalet, ansvarstagande i oroliga tider medan SP fritt kunde ägna sig åt att lyfta motståndet mot det norska EES-avtalet om ekonomiskt samarbete med EU. Utträdet ur regeringen har dock inte alls lönat sig lika bra som för AP.

AP har dessutom nylanserat sig som ett parti också för städerna och med förslag om ännu en elprisstödsregim med det i Norge genialiska namnet Norgespriser. Stödet ska träda i kraft efter valet – om det då fortfarande är AP som styr. I dagsläget finns varken på den rödgröna eller den borgerliga sidan ett tydligt majoritetsalternativ. I politiken är dock tiden fram till valet i september en evighet.

I nystarten ingår att Jens Stoltenberg är en av de nya ministrarna i Støres ombildade regering. Att döma av reaktionerna var utnämnandet av honom till finansminister närmast detsamma som att en frälsare hade hämtats in.

Tyvärr har Natos tidigare generalsekreterare inte tagit vara på möjligheten för Norge att både agera moraliskt och realistiskt i fråga om stödet till Ukraina. Den norska linjen är att utlova pengar i framtiden men hålla igen i närtid. I budgeten för 2025 hade koalitionsregeringen avsatt minimum 15 miljarder NOK men pressades av oppositionen till 35 miljarder.

Senterpartiets ordförande Vedum var den främste exponenten för storsnålheten. Men det har visat sig att det också gäller statsminister Jonas Gahr Støre som trots betoningen på att styra stabilt i oroliga tider och visa sammanhållning med EU, fortsätter Vedumlinjen. Också Stoltenberg är nöjd, belåten och har till och med beskrivit det som farligt för Norge att vara mer solidariskt.

Trots en övervinst på 1 270 miljarder norska kronor in på Oljefondens konto bara 2022 och 2023 till följd av energipriskrisen, anser han inte att Norge profiterat på Rysslands krig mot Ukraina. Och han varnar för att bryta den så kallade handlingsregeln som stadgar att politiken årligen får ta ut maximalt tre procent av fondens värde. Det uppgår nu till mer än 20 000 miljarder norska kronor.

Den norska motsvarigheten till Finanspolitiska rådet anser däremot att det är oproblematiskt att göra det under en avgränsad tidsperiod. Det konstateras att frågan om hur mycket Norge ska stödja Ukraina är ett politiskt val. Och det valet, menar nationalekonomerna, bör ha sin grund i det säkerhetspolitiska läget och solidariteten med Ukraina. Så är det förstås.

Och efter Donald Trumps svek är det än viktigare att bistå Ukraina och mobilisera stöd i Europa. Norge bör göra om och göra rätt.

Ledare i Svenska Dagbladet 16 februari 2025.

Read More

Kristersson måste lotsa ubåtsaffären med Polen i hamn

By: admin
05-02-2025
Donald Tusk, EU, Försvarspolitik, Nato, Polen, Ulf Kristersson

Det har varit en sanning som huggen i sten att Europa inte kan möta kriser och framtidsutmaningar utan ett fransk-tyskt ledarskap. Men ett sådant ledarskap saknas just nu. President Emmanuel Macron såg sig själv som den suveräne ledaren med den romerska överguden Jupiter som rollmodell, men i stället blev han till en Ikaros i Élyséepalatset.

I Tyskland kan – några veckor före parlamentsvalet – åren med trafikljuskoalitionen bäst sammanfattas med Olaf Scholz i rollen som kansler Vankelmod.

I stället har den polske premiärminister Donald Tusk tagit över ledartröjan på den europeiska scenen – och det understryks av att Polen nu är ordförandeland i EU. Efter det informella mötet mellan EU:s stats- och regeringschefer i häomdagen betonade han att EU:s svar på Donald Trumps hot om att införa tullar måste vara att stå eniga, vara tydliga, vänliga men också fasta. Polens ställning avspeglas också i att Tysklands av allt att döma näste kansler – CDU:s Friedrich Merz – har sagt att han på sin första dag på det nya jobbet inte bara kommer att besöka Paris, utan också Warszawa.

Sedan parlamentsvalet 2023 leder Donald Tusk en bred koalition vars främsta gemensamma nämnare var att hindra det då styrande partiet Lag och rättvisa från att oåterkalleligen göra Polen till ett ”Orbanland” enligt ungersk modell. Tidigare har han varit regeringschef, ordförande i Europeiska rådet och i EPP, men leder nu alltså igen den liberal-konservativa partiet Medborgarplattformen.

Inrikespolitiskt har mycket kraft och trixande lagts på att rehabilitera rättsstaten och göra upp med korruption och maktmissbruk. På grund av insatserna från Tusks regering frisläppte EU-kommissionen fondmedel på 137 miljarder euro som blockerats som svar på Lag och rättvisas nedmontering av rättsstaten.

Lag och rättvisas president Andrzej Duda har genom ett flitigt utnyttjande av sin vetorätt varit ett hinder på vägen mot att åter göra Polen till en fullvärdig demokrati.

Om Medborgarplattformens kandidat Rafał Trzaskowski vinner presidentvalet i maj blir det dessutom enklare att genomföra andra reformer som regeringskoalitionen har på sin agenda.

När det gäller försvar och säkerhet har det dock funnits samförstånd. Polen var ett av de länder som reagerade starkast på Rysslands angrepp på Ukraina 2014 och har efter den fullskaliga invasionen 2022 svarat på ett relevant sätt. Försvarsbudgeten som andel av BNP uppgår till 4,7 procent i Polen och Donald Tusk har inte heller något problem med Donald Trumps krav på att öka Natos tvåprocentsgolv till fem procent.

För att möta ett konventionellt anfall byggs befästningar i riktning Kaliningrad, Belarus och Ukraina (i den händelse Putin tar över).

Den östra skölden syftar till att hindra ryska stridsvagnars framfart med diken, taggtråd och hinder av betong. I Redzikowo, tio mil väster om Gdansk, har USA en bas för försvar mot ballistiska robotar. Även den Baltic Sentry den – pågående Natoinsatsen i Östersjön med syftet att skydda kritisk infrastruktur –  är ett polskt initiativ.

Som en annan del av hybridkrigföringen mot Europa har det organiserats flyktresor till Belarus för vidareförmedling av migranter till Polen. Ett 20 mil och 5,5 meter högt stängsel har dock minskat inflödet rejält. Rzesźow är en central hub för vapenhjälpen till Ukraina.

Inget land i Europa rustar mer än Polen. Upprustningen kan dessutom innebära affärer för svensk del, inte minst när Polens enda ubåt ska ersättas med en helt ubåtsflotta.

Försvarskoncernen Saab har inkommit med anbud om att leverera ubåtarna A26 till Polen. Precis som vanligt är det många olika parametrar som avgör en affär, men i fråga om förmåga att verka i den speciella Östersjömiljön står Saab i särklass. Men för att det ska li en affär lär det också krävas ett paket som inkluderar olika industrisamarbeten.

Det bör vara en prioriterad uppgift för regeringen Kristersson att lotsa affären i hamn. Det är bra för svensk försvarsindustri, men affären skulle dessutom vara ett utmärkt sätt att ta det breda samarbetsavtal som ingicks i höstas vidare.

Inledningsvis i samarbetet slås där fast att:

”Konungariket Sverige och Republiken Polen är sammanlänkade av en gemensam historia, geografi och framtid. Sveriges och Polens djupa samhörighet och gemensamma intressen är utgångspunkten för det strategiska partnerskapet mellan länderna.”

Och för både Sverige och Polen är Ukrainas överlevnad och hotet från Ryssland av högsta prioritet. Det gäller även i dessa Trumptider.

Krönika i Altinget 5 februari 2025.

Read More

Norge förbereder sig för kris och krig

By: admin
31-01-2025
Civil beredskap, Nato, Norge, Sverige

Hösten 2024 sände Direktoratet for samfunnssikkerhet ut en rådgivande beredskapsbroschyr till Ola og Kari Nordman. Betoningen låg på egenberedskap i kris. Till skillnad från MSB:s råd till de svenska hushållen var kriget långt borta. Regeringen Jonas Gahr Støre har nu tagit frågeställningarna vidare i en skrivelse till Stortinget. Den ger inblickar i hur man i Norge tänker motståndskraft.

I Totalforsvarsmeldingen: Forberedt på kriser og krig (Meld. St. 9) redovisas hur man vill gå vidare i fråga om civil beredskap. Inledningsvis slås det fast att:

“Norge er et langstrakt land, men det er sterke bånd som forener oss. Vi har bosetting i hele landet og grunnleggende tillit til hverandre og til myndighetene. Tillitssamfunnet og trygge, gode og levende lokalsamfunn i hele landet er de viktigste byggesteinene i den sivile norske beredskapen. Forskjellige deler av landet og ulike grupper i samfunnet kan ha ulike beredskapsutfordringer. Uansett hvor du bor i Norge eller hvem du er, skal fellesskapet stille opp når det virkelig trenges.”

Det konstateras att säkerhetsläget i olika dimensioner har försämrats och man betonar vikten av ett fungerande civilt försvar i situationer, som det heter, “højt i krisspektret”. Samtidigt trycker man hårt på krisberedskap, typ händelser i naturen som ovädret Hans. Regeringen ska:

  1. Sikre bosetting, god grunnberedskap og levende lokalsamfunn i hele landet.
  2. Utnytte samfunnets samlede ressurser bedre i forebygging og krisehåndtering, herunder involvere næringsliv og frivillige i beredskapsarbeid lokalt, regionalt og nasjonalt.
  3. Styrke digital motstandskraft og nasjonal kontroll over kritisk infrastruktur og strategisk viktige virksomheter, naturressurser, eiendom og verdier.
  4. Styrke motstandskraften i befolkningen og bevare høy grad av tillit i samfunnet.
  5. Styrke forsyningssikkerheten, herunder matsikkerheten.
  6. Sikre tettere samarbeid mellom sivile sektorer og forsvarssektoren.
  7. Styrke sivil evne til å understøtte alliert militær innsats i rammen av NATO og gjennom styrket nordisk og europeisk beredskapssamarbeid.

Den norska ansatsen kan jämföras med startpunkten för regeringen Kristerssons proposition om det militära försvaret och den civila beredskapen Totalförsvaret 2025–2030 (Prop. 2024/25:34). Nato har en dimensionernade huvudroll för den civila beredskapen. Det slås fast att ”samhällets motståndskraft är en del i Natos samlade avskräckning och försvar”.

Det handlar om de av Nato tre utpekade kärnuppgifterna “förmågan att upprätthålla politiskt beslutsfattande och centrala ledningsfunktioner, säkerställandet av viktiga samhällsfunktioner och civilt stöd till militära operationer”.

Specifikt för det civila försvaret betonas i propositionen att det ska byggas utifrån de “krav som ställs i höjd beredskap och ytterst krig och ha förmåga att bidra till det militära försvarets förmåga, säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna samt skydda civilbefolkningen. Det civila försvaret ska också ha förmåga att upprätthålla försvarsviljan och samhällets motståndskraft mot externa påtryckningar.”

Ambitionen kan jämföras med skrivelsens formulering att “sivil støtte til militær innsats i øvre del av krisespekteret (…) har gradvis fått større fokus de siste årene, og særlig etter Russlands krigføring mot Ukraina i 2014 (Donbas i Øst-Ukraina og Krim).

Både i Sverige och Norge rotar man runt i samma typ av verktygslåda. De olika skrivningarna avspeglar dock skillnader i såväl politisk diskurs som organisering av politikområdet. I Sverige sorterar även den civila beredskapen under Försvarsdepartementet och leds av en egen minister. I Norge är civil beredskap inordnad under Justitiedepartmentet. Justieminister Emilie Enger Mehl som tillhör Senterpartiet dubblerar som beredskapsminister.

Själva framtagandet av politiken skiljer sig dessutom åt. I Sverige tog Försvarsberedningen fram underlag både för det militära försvaret och civil bredskap, som sedan resulterade i ett sammanvägt förslag för Totalförsvarets utformning.

I Norge arbetade två olika utredningar parallellt: Forsvarskommisjonen från december 2021 respektive Totalberedskapskommisjonen från januari 2022. Båda utredningarna avrapporterade försommaren 2022. Den ena med inriktning på det militära försvaret (NOU 2023:14) och den andra på civil beredskap (NOU 2023:17).

I juni 2024 fattade Stortinget beslut om det militära försvaret, Langtidsplan for forsvarssektoren 2025–2036. Stortingsmeldingen om den civila beredskapen skulle egentligen ha lagts fram i hösten 2024 – och kanske borde man väntat ännu längre. I samband med behandlingen av Langtidsplanen uppdrog Stortinget åt regeringen att utarbeta en nationell säkerhetsstrategi. I skrivelsen finns det pågående arbetet bara knapphändigt omtalat på s 49.

Den nationella säkerhetsstrategin ska bli färdig till sommaren och borde utgöra den naturliga utgångspunkten för den Langtidsplan for sivil beredskap som regeringen ska ta fram med början under 2025. I den kommer man förhoppningsvis lösa ut frågor om ledning och samordning i kris och i krig. Vilka är de ändåmålsenliga svaren på de problem som sammanhänger med förvaltningsstruktur och  -kultur? Och hur kompetensförsörja organisationen? Och vad göra med alla landets alla pyttekommuner?

Ännu mer naturligt är förstås att inte ha två separata planer. För att få mest effekt i kris och krig ska de ju ses i ett. Den politiska handläggningen so far indikerar dessutom att det behövs mer offentlig debatt än den som Stortingsmeldingen hittils allra mest resulterat i; lagtvång om skyddrum i samband med vissa nybyggen kommer att göra det dyrare att bygga och svårare för unga att köpa en egen bostad.

Krönika på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 22 januari 2025.

Read More

Trump agerar som en allsmäktig gudfader

By: admin
21-01-2025
Donald Trump, EU, Högerextremism, Tullar, Ukraina, Vladimir Putin

Ibland överträffar verkligheten vad man i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig. En sådan dag är det i dag, när USA:s 47:e president svärs in och ett nytt kapitel i The Trump Story börjar skrivas. Historien skulle ha kunnat vara en svart politisk fars, men den är en amerikansk tragedi som utspelas i realtid.

Med Donald Trump får världens mäktigaste land igen en president som anser att diktatorerna Kim Jong-Un, Vladimir Putin och Xi Jinping är förebilder. Ja, som i alla fall prisas för sin handlingskraft. Lite skämtsamt har Trump sagt att han bara ska styra som en diktator första dagen på jobbet.

Agerar som en allsmäktig gudfader

Om man ska tro den tillträdande presidenten är han störst, bäst och vackrast, en guds gåva till mänskligheten. Smicker är följaktligen det som krävs för att komma på god fot med honom. I Donald Trumps värld är det uttryck för respekt. Detsamma gäller annan betalning av tribut, typ kampanjbidrag i valrörelsen eller kostnaderna i samband med installationen.

Samtidigt agerar Donald Trump som en allsmäktig gudfader när han delar ut fördelar och beskydd i utbyte mot osviklig lojalitet och, å andra sidan, mobbning och hot. Det republikanska partiets överideologi är numera klientilismen. Det finns en oro för ”state capture” med Viktor Orbáns Ungern som förebild.

I sitt avskedstal varnade president Biden för att en oligarki tar form på basis av extrem rikedom, makt och inflytande.

Trump kan knappt öppna munnen utan att faktakontrollanterna visar röd flagg, men det berör honom inte. Sant eller falskt spelar inte någon roll för en person som med filosofen Harry G Frankfurst ord skulle kunna beskrivas som en ”bullshit artist”. Det allt överskuggande för en ”skitsnackare” är att skapa intryck och säga det som leder till att bakomliggande outtalade mål uppnås.

Saken blir inte bättre av att för mycket av det snacket minska förmågan att faktiskt kunna tala sanning.

Trump begriper inte värdet av allianser

Donald Trump leder världens mäktigaste land men står för en geopolitik som för tankarna till en realitysåpa. Han är fixerad vid tullar – trots att det utlovade resultatet av införandet av sådana går på tvärs mot hur de i verkligheten fungerar. Så nu ligger handelskrig mot Kina och EU i korten. Och förstås ökad inflation i USA.

USA får en president som inte förstår att allianser med andra stater ger ett enormt övertag i förhållande till Kina, Ryssland och Iran. Med hot om militärmakt och ekonomiska sanktioner har Donald Trump i stället krävt att få lägga beslag på Grönland. I samma släng ska USA ta över Panamakanalen. Kanada kan lämpligtvis inkorporeras som en amerikansk delstat. Lägg därtill att Elon Musks kampanjande i Europa nu blir officiell utrikespolitik.

Till skillnad från under den första mandatperioden är det få vuxna i det Ovala rummet, men desto fler som hör hemma i ett skräckkabinett. Genom utspelen tar USA avstånd från den i FN grundande rättsordningen med staters suveränitet och territoriella integritet som grund.

Det välkomnas både av Kina och Ryssland som också vill att stormakt ska vara detsamma som rätt.

Fasthet – men också flexibilitet

Utrikesminister Sergej Lavrov har betonat att USA och Danmark borde lyssna till vad Grönlands invånare själva vill – på samma sätt som Ryssland hävdar att man gjort med invånarna på Krim och i Donbas. Kreml har med nöje också kunnat konstatera att den nygamle presidenten delar den ryska synen på vad som utlöste kriget mot Ukraina, det vill säga det påstådda hotet från Nato mot Ryssland.

Donald Trump har försäkrat att kriget kan avslutas på 24 timmar, men räknar nu med att det tar upp till ett halvår. Tyvärr är det mer sannolikt att det i sådana fall snarare blir en fred på Putins än Ukrainas villkor. Avtalet med talibanerna från 2020 (som Biden tyvärr fullföljde) är ett avskräckande exempel på Trumps ”Art of the Deal”.

I en tid när det är troligt att en kravstor Trump kommer att försämra relationerna till Europa krävs det sammanhållning och fasthet men också flexibilitet för att göra överenskommelser.

Fortsättningen på Donald Trumps historia behöver inte bli så illa som man kan befara och det kan till och med finnas uppsidor både i USA och på världsscenen.

Men det kan också bli värre.

Krönika i Altinget 22 januari 2025

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.